Äventyrsresan till Malawi, 30/6 - 26/7 2000

Varför just Malawi?
Jag har under ett par år lärt känna Derek Wohlner, en ung man som under kortare eller längre tid hade rest till Malawi några gånger och lärt känna folk där. När han skickade ut en broschyr om en kommande resa till Malawi, där tonvikten var lagd på att lära känna folket i en by, bestämde jag mig snabbt att följa med. Men det var förstås familjeråd först. Agneta, min fru, ville inte åka med, men hon stöttade helhjärtat min resa.

Ytterligare 10 ungdomar mellan 25 och 35 år anmälde sitt intresse och eftersom alla bodde i Stockholm eller däromkring träffades vi några gånger på olika krogar, drack öl, åt lite och förberedde oss. Derek kom med goda råd, och jag bidrog med en del gamla visdomar från min egen tid i Afrika. Jag höjde ju medelåldern väsentligt, men medianen låg väl omkring 30 år. Några sa direkt till mig att de tyckte att det var en tillgång för gruppen att ha en erfaren afrikaresenär med, och de accepterade mig med hull och hår.

En snabb marsch i halvmörkret in till centrum till ett ställe med mat och Carlsberg-öl. (Danmark har sen länge bistånd här och de har även byggt ett bryggeri. Carlsberg med den gröna etiketten blev snabbt favoritdrycken i gänget).

Den 2 juli
Vi gav oss iväg till den stora marknaden i Old Town. Derek, som bar ett Bawo (ett afrikansk brädspel) under armen, blev tillfrågad av några malawier om vi kunde spelet. O ja, sade Derek och visade stolt upp våra gula eller blå Bawo-T-shirts som vi dagen till ära hade på oss. På dem stod det att vi tillhörde det svenska landslaget i Bawo med våra efternamn på ryggen. Derek lade fram Bawo-spelet och fick snabbt en motståndare. Han tydliggjorde sin 3:a på ärmen och sade att bara om han blev slagen skulle utmanaren få rätten att möta landslagets etta. Derek vann och snabbt hoppade en ny utmanare fram. Återigen vann Derek. Kontakten med malawierna var fullständig… Men de var nog lite omskakade. Fanns det verkligen ett svenskt landslag i Bawo?

På kvällen gick vi till Lilongwe hotell för att titta på finalen i fotbolls-VM mellan Frankrike och Italien. Massor trängdes framför den enda TV-apparaten och ett band spelade musik alldeles bredvid.

Den 3 juli
Idag fick vi möjlighet att växla. 1 dollar = 57 kwacha = 9 kr. Så samlades vi alla och for iväg mot Liwonde nationalpark. På vägen stannade vi vid ett tillfälle och köpte potatis. En del barn kom hem från skolan och Derek passade på att skoja med dem, t ex komma bakifrån och "knäa". Oj, vad dom skrattade! Dom ställde upp i alla möjliga poser för att bli fotograferade.

Vi närmade oss Liwonde och vägen slutade vid floden Shire River. Allt lastades av och ner i en båt. I träden på stranden satt det massor av kormoraner. Vi satte oss i en annan båt och for över floden. På andra sidan var det bara en kort promenad till den stora byggnaden. Vi inkvarterades i tält, två och två. Jag delade tält med Derek. Tälten var ganska höga, så det fick plats med två sängar med myggnät i varje.

En något försenad lunch, och klockan fyra gjorde vi oss klara för den första safarin. Vi satt alla i samma bil, en helt öppen Land Cruiser. Vi fick en del förhållningsorder: "Sitt ner hela tiden och tala med svaga röster. Säg till om ni ser något så stannar vi!"

Efter en kort stund dök det upp några impalaantiloper och en babian. Längre bort skymtade några elefanter. Vi kom närmare. En mycket stor flock impalas vid sidan. En fiskörn uppe i ett träd och där satt en gök…

När vi så kom hem mötte oss en jättegod middag. De flesta gick och la sig tidigt och jag med. Tidigare på kvällen hade Derek sett en flodhäst utanför vårt tält, så jag bad om eskort.

Den 4 juli
De flesta gick ut på en bush-promenad tidigt på morgonen. Efter frukosten blev det dags för båtsafari. Här ligger det två krokodiler, där är en, där ser vi fem krokodiler. Nej, nej jag tar fel. Det var flodhästar. Inga händer utanför relingen! Här står en flodhäst på stranden och tittar på oss. Vi kom ganska nära en krokodil, men han släntrade snart ner i vattnet och försvann. Vi tittade på gula feberträd på stranden. Vi kom också väldigt nära några elefanter. Strandbankarna var höga och elefanterna kunde inte komma ner…

När jag kom hem, tog jag mig en snabb dusch. Nu var det middag i en trädgård ute i bushen. Där satt alla de andra. Kyckling, revbensspjäll, grönsaker och massor av kryddor. Till maten införde jag snapsvisan "Harn't öl å brännvin...." och den lärde sig gruppen snabbt. Till min stora förvåning kunde vi också sjunga "Bort allt vad oro", fyrstämmigt!

Efter maten kom trummorna och snart började dansen. Nästan alla var uppe och dansade, många barfota i sanden. Stämningen var hög och blev allt intensivare.

När trummisarna hade gått beslöt vi att spela rollspelet: "Gangster". Några afrikaner var med och vi gjorde allt på engelska. När andra omgången skulle börja drog jag mig ur för att sova. Nu var jag tvungen att få eskort igen, då flodhästar hade synts igen utanför tältet.

Den 5 juli
Vi träffades alla till frukosten och packade, tog båten över till andra sidan Shire River, där en minibuss mötte oss. Så startade resan söderut mot Zomba. Där blev det stor upphandling av mat för alla som skulle klättra uppför berget Mulanje. Det fanns gott om försäljare. Jag åt frukt till lunch och det fick duga. Det blev kallare efter hand som vi kom på högre höjder. Detta var min stora besvikelse hitintills. Var är den tropiska värmen?

Den 6 juli
Den första dagen för bergsvandringen på Mulanje. Jag hade redan från början bestämt mig för att inte gå upp. De andra föreberedde sig med att plocka undan saker som de inte behövde de närmaste tre dagarna. Alla hade beställt bärare, utom Jörgen som bar sin ryggsäck själv.

Derek som hade gått här förut kom med goda råd: Det är bra om man håller sig till sin guide och bärare. Håll reda på vem som är bakom er. Bo erbjöd sig att gå sist. Alla fick sina bärare. Några extra bärare bar maten och kokkärlen. Derek fortsatte: "Sex timmar upp idag. Det är ganska lätt att gå vilse däruppe. Håll er till någon. Några frågor?" Derek höjde rösten: "Are you strong?" - "Yes". "I can't hear you… Are you ready?" - "Yes!"

Och så vandrade de iväg på sin bergspromenad. Jag blev ensam kvar med vandringsstavsförsäljarna och Frances. Derek hade kvällen före presenterat mig för Frances, som skulle ta hand om mig. Vi gav oss sen iväg på en vandring till ett vattenfall. Inte helt utan strapatser. Efter en och en halvtimme kom vi så fram. Minst 30 meter högt och 10 meter brett vattenfall. Framför oss reser sig Mulanje. Där uppe är dom andra. På andra sidan den floden ser vi några apor som hoppar omkring. Vattnet rinner ner i en gryta, som skulle vara 60 meter djup. Tillbaka gick det mest neråt. Lite trött blev jag innan jag kom hem igen.

Jag la mig på sängen och sov en timma. Men snabbt måste jag ila till toaletten, Jag hade fått världens diarré. Och jag kände mig matt och småfebrig. Jag låg hela eftermiddagen. Frances kom, men jag bad honom komma igen nästa morgon. Ingen mat smakade. Jag orkade inte ens upp för att skriva vykort. Jag sov sen faktiskt hela natten. Och nästa dag var jag helt frisk igen.

Den 8 juli
Lite te och några brödskivor. Jag tog det lugnt på rummet. Kollade väskan och la mig på sängen, då jag plötsligt hörde en diskret knackning på dörren. Och därute stod tre killar, Derek, Henrik och Robert, smutsiga och våta. Ingen kram här. Men vad skönt. De snabbaste hade kommit. Men de såg bekymrade ut. "Hur är det med dig?" frågade de. Den andra kvällen hade en bärare kommit upp med en annan turist. Han hade berättat för dem att "madala" (=den gamle mannen på chichewa, lokalspråket) var sjuk. Men nu kunde jag ju lugna dem.

Hur hade de haft det på berget?
Robert: "Vi hade kommit upp till den stora hyddan. Det tog lång tid att göra i ordning mat. Det började regna och sen regnade det hela natten. Det blev halt och slipprigt. De som hade tänkt gå till toppen fick avstå och alla gick till den andra hyddan, en 4-timmars promenad. Där fick vi dela utrymmet med japaner och sydafrikaner. Sen blev det två timmars nedfärd idag i duggregn. Men det var gott humör på alla hela tiden. Jag kunde ha lidit mycket mer. Det var tur att det blev regn annars hade jag blivit klart besviken."
Derek: "Det har varit bra, utan några missöden eller trasiga fotleder. Tyvärr regnade det alldeles förfärligt mycket andra dagen. Vi som skulle till Sapitwa, toppen. Och jag som hade lovat att det inte skulle regna. Ja, ja, man lär sig... jag ska aldrig mer leka Pohlman. Jag försökte allt för att få det att sluta. Först med en alldeles egen anti-regndans, sedan samlade jag ihop alla våra kastruller och skedar och dylikt för att bärarna skulle få hjälpa oss med trummor och sång medan vi alla dansade till solguden. Malawiska och svenska sånger om vartannat. Jag offrade ur den sista ölen vi hade med oss och en sistfödd av bärarna bad länge högt och med inlevelse på chichewa för att få det att sluta. Tur att gruppen är så otroligt positiv. Alla skämtar, skrattar, sjunger och löser problem hellre än att klaga."

Efteråt hämtade alla sina saker från förrådet. De tog avsked från bärarna och vi väntade på avtalad hämtning. Minibussen var bara en timme försenad. Iväg till Blantyre. Fyra extra personer skulle åka med. Gissa om det var trångt?

Där tog vi in på Doogles, ett litet hotell för "backpackers". Vi åt på ett billigt lokalt ställe utanför. Sen satt vi och pratade och drack öl hela kvällen. Några åkte sent iväg till ett ställe som heter Legends för att dansa.

Den 9 juli
Här i Blantyre försökte både Derek och jag att ringa till Vera Chirwa, en känd Amnestyfånge under president Bandas tid. Men vi lyckades inte få tag i henne, då hon hade rest till Amerika.

Den 10 juli
Vi åkte runt på flaket av en pick-up för att besöka flera olika lokalkrogar i Blantyres förorter. Det blev både Carlsberg-krogar och traditionella "shake-shake" barer fyllda med gladlynta malawier.

Den 11 juli
Jag gick upp tidigt som vanligt, men det dröjde innan de kom igång i köket. Iväg till Cape Maclear. Vi stannade vid en uterestaurang i Mangochi och åt en massa olika rätter och nästan alla prövade på glass. Lotta samlade ihop matresterna i en plastpåse och gav åt några småpojkar som stod utanför.

Asfaltvägen tog slut, och vägen var nu mycket dålig, sandig och gropig. Vi körde fram till byn Chembe i Cape Maclear. Jag delade nu rum med Bo, som jag också hade gjort i Blantyre. Och sen gick jag och satte mig vid stranden. Klockan var 5 och solen skulle snart gå ner. Jag har just tagit ett dopp. Jag tänker på gamla tiders Matema i norr, vid den andra ändan av Malawisjön, som var favoritstället under min tid i Mbeya 1975-77. Här är nu varmt i luften, varmt i vattnet. Några försäljare dyker upp, presenterar sig och berättar vad de har. Här är så lugnt och stilla.

Vi sitter lite senare vid stranden. En lägereld brinner. Ovanför ligger ett galler och där lagar de mat. Lotta sitter och är så "nunöjd". Vilken stämning. Trummorna spelar. Vi har nu fått träffa Mike, Dereks gode vän, som följde med Derek till Sverige för ett par år sen (en särskild historia) och Steve, Mikes ständige kumpan, 24 resp. 25 år.

Den 12 juli
Frukost på stranden. Pannkaka. En lägereld med galler. Två laggar på gång. Lite olja och lite smet ur en stor bunke. Pannkakan på en tallrik, lite sirap, lemon och en banan. Så tog vi pannkakan i handen, smaskade i oss. Efteråt stoppade man händerna i sanden, och allt det kladdiga var borta...

Bo, Jonas W och jag var de enda som inte skulle dyka under veckorna här. Vi for ut med Mike, Steve och Soft (ytterligare en medhjälpare). De rodde oss ut i en stor båt till ön Thumbi som låg strax utanför. Vi klättrade upp på klipporna och bytte om. Ner i vattnet med cyklopöga och snorkel.

Jonas W och Bo: "Det var härligt. Massor av fisk. Jag vet inte hur många arter, minst ett 30-tal, blå-svart randiga, blåa med röd rygg, små vita med prickar på, gul-oranga som ser ut som tyska stridsvagnar. Man blev lite kall efter ett tag. Svarta och fula fiskar fanns det också. Många känner man igen från akvarierna hemma."

Vi fick ris, potatis, tomater och kampango (en mycket god fisk) vällagat med olika kryddor. Så visslade de på fiskörnarna. De slängde ut en liten fisk, och örnen dök ner och tog den. Och vi passade på att fotografera. Mike pratade i min mikrofon till bandspelaren och hälsar till Sverige och vill att alla svenskar ska komma hit och ha det lika trevligt som vi har det. Steve instämmer.

Den 13 juli
Jag kom ner till stranden och några nybörjardykare kom upp från båten med sina våtdräkter och övrig utrustning. Jag fick en utförlig beskrivning på min bandspelare om allt vad de höll på med. Även nattdykarna kom senare och berättade.

Den 14 juli
En intervju med Frank: "Jag är guide vid turer här i Cape Maclear. Jag tar folk till ön och sköter all service, som mat och snorkling." Jag hade träffat Frank tidigare. Jag hade då med mig ett nummer av "BBC in Focus, Africa" och blev förvånad över hans kunskaper om Afrika. Vi pratade om olika länder, och han var väl hemmastadd om vad som hände i Zimbabwe och Sydafrika. Han berättade också om sitt eget liv. Han hade gått primary school och ville fortsätta att gå i secondary school, men han hade inte råd. Han försökte då tjäna pengar på turisterna, men det blev inte så mycket. Konkurrensen var stor. En tanke föddes hos mig. Kan man hjälpa en så begåvad kille? Jag kan ju anta honom som "fadderbarn", och hjälpa honom att plugga vidare.

Den 15 juli
Vi var några stycken som gick till andra ändan av byn. Först kom vi till en liten marknad... Jonas S hittade några starka remmar. Jag köpte lite bananer och delade med mig. Vi gick vidare till Chembe Lodge. Där ringde jag hem. Det gick så lätt, så jag blev alldeles paff när jag hörde Agnetas röst. Allt var bra hemma och så fick hon veta att allt var bra med mig.

Den 16 juli
Det är fotbollsmatch i Cape Maclear. Några har skor, några har inte skor, andra har en vänstersko eller en högersko. Derek berättar: "Det är vår del av byn, Sunga (=svans) Beach Boys, som spelar mot den andra delen av byn. Det är Beach Boys som vi ska heja på." Derek lekte som vanligt med barnen som stod och tittade på. Han hade en unge på axlarna och en i var hand.

Den 17 juli
Vi gick till den stora skolan i byn. Den hade 1300 elever och 13 lärare. Derek skulle dela ut brev från den klass han hade det senaste året i Eriksdalsskolan. Han hade kopior av sitt klassfoto, som han delade ut till 12 elever utvalda i förväg. Dessa elever fick också brev från eleverna i Sverige. Några hade skickat med dollarsedlar, någon en klocka, pennor, suddar, papper och godis eller andra saker. De afrikanska eleverna blev jätteglada.

Det stod en massa andra skolungdomar och nyfiket tittade på. Robert och Ylva hade 40 pennor, klart otillräckligt, vilket ledde till att vi höll på att bli överfallna av allt för ivriga barn. Det blev ett oerhört tumult.

Vi pratade även lite med lärarna. Klockan var ett och de flesta gick hem för dagen. Vi gick utefter stranden förbi fiskare som höll på att laga näten och sälja fisk.

Den 19 juli
Vi åkte ut på sjön klockan ett. Jonas W, Karen från Schweiz och jag i ena båten och Robert, Ylva och Jonas S i den andra båten. Vi paddlade oss fram. Sen väntade vi på de andra och hakade ihop båtarna och slängde ut ett ankare. Så började vi fiska. Två krokar på varje rev, ungefär som man pilkar strömming hemma. Men fiskelyckan var dålig, och efter några timmar hade vi bara fyra eller fem småfiskar. En större båt körde förbi. Vi stoppade den och köpte lite större fiskar av dem, så vi skulle kunna få lunch på stranden sen. Våra killar hade tomater, lök och ris med sig. Det blev kalasgott.

Den 21 juli
Idag skulle vi ut på stordykning med hela gänget. Mike med kompisar lagade pannkakor för fullt nere på stranden och vi åt med god aptit. Ett par motorbåtar körde oss till "The Gap" och på andra sidan "gapet" satte vi iland all proviant samt de som skulle snorkla. Jag åkte med dykarna. Divemastern Christian var dykledare och han gav instruktioner: "Var inte nere längre än 50 min. Inte mindre än 50 BAR i tanken. Patrick på båten antecknar när ni kommer upp. När ni en gång har kommit upp får ni inte dyka igen." Vi stannade vid Devil's Rock. Alla hoppade i, dvs de vek sig baklänges över relingen. Alla jobbade två och två. Och plötsligt var alla borta och jag satt ensam med Patrick.

Patrick berättar: "Jag har en fru, två pojkar och en flicka. Jag har en månadslön på 1500 kwacha minus skatt som är 58 kwacha.(1500 kwacha = ca 250 kr). Han berättade också om allt han gjorde som medhjälpare; kollade dykutrustning, tvättade båten, såg till att det fanns bensin, gjorde rent inomhus i dykcentret mm. "Jag gör lite andra affärer också. Jag köper bananer eller annan frukt och säljer dem. Jag tjänar väl 20 kwacha (3 kr) varje gång."

Nu kom dykarna upp. Det var Robert och Ylva, som bara skulle kolla sin engångskamera för dykning på 4 meter. Nu skulle de dyka djupare. Efter 28 minuter kom Jonas S och Christian upp. "Hur var det här, Jonas?"
"Det här var jättebra men det var dålig sikt. Jag såg en kattfisk som liknade en haj. Allt gick bra. Vi var inte så djupt, kanske 12,8 m."

Vi kom tillbaka till stranden och träffade snorklarna.
Bo: "Det var jättebra. Mycket fisk, stora stim. Jag hade våtdräkt och det var skönt. Fenorna var jättebra."
Jonas W: "Det var en bra snorkling. Stora stim chiclider. Vi simmade ut rätt långt."

Och så for vi hem igen till ännu en kväll vid stranden.

Den 22 juli
Vi stod nere vid stranden och tittade på den sista solnedgången och pratade. Vemodet tyngde våra sinnen lite grand. Saidi kom dit och började prata med Derek. Det är något fel på vår buss som vi har beställt, och den kommer inte i morgon! Derek vitnade i ansiktet. Jag förstod hur arg och ledsen han blev. Jag lyssnade lite grand, men sen gick dom iväg. Derek försvann ett tag.

I kväll skulle det bli avskedsfest. Jonas och Jonas satt och övade på sina trummor utanför vårt hus. Dom hade blivit riktigt bra. Så gick vi ner till stranden. Där slog vi oss ner i sanden och kvällens inhyrda trummisar kom dit. Mike och Steve ordnade vår sista måltid. Kyckling från Monkey Bay och ris med tomater och lök. Lite dämpade var vi. Derek och Saidi var inte där.

Efter en stund kom dom, och Derek berättade att vi skulle få åka pick-up till Monkey Bay, och där skulle vi försöka få tag i en minibuss. Han hade varit iväg till andra ändan av byn.

Den äldre mannen visade sig var en mycket skicklig trummis. Stämningen trissades upp, och samspelet blev allt bättre. Plötsligt kom där en man utklädd till getabock, och dansen blev allt häftigare.

Den 23 juli
Allesammans satt nu på en liten pick-up. Jag fick sitta där fram. Först hjälpte alla afrikaner till med att skjuta igång den, först lite framåt och sen bakåt, och så gick den. Den körde några 100 m och sen stannade den. De öppnade motorhuven, tittade lite grand, fick så småningom igång den igen. Sen följde några timmar med att de då och då bytte tändstift, satte igång och körde ett stycke, och så stannade den igen. Några gick mot byn för att få hjälp. Så småningom kom en annan pick-up och några följde med den till Monkey Bay: Derek, Mike, Steve, Robert, Ylva och Henrik. Meningen var att Derek skulle skaffa en ny transport i Monkey Bay för att sedan åka tillbaka och hämta alla andra med väskor och allt.

Monkey Bay... Ingen mer pick-up, kosta vad det kosta vill! Vi såg en tom minibuss. Derek gick bort och förhandlade, och efter en stund kunde vi sätta oss i den och fara iväg.

Först en mycket dålig, gropig och sandig väg. Och så plötsligt kom vi upp på en fin asfalterad väg som varade ända till Lilongwe. Härligt att äntligen komma fram.

Det hade ju nu bildats flera par. Eftersom Jonas, Jonas och jag blev över, så tog vi trebäddsrummet. Derek delade rum med Steve och Saidi.

Den 24 juli
Vår sista dag vigdes åt enskilda ärenden i Lilongwe, men på kvällen gick vi tillsammans till Annie's, där vi var och åt första kvällen. Det var mörkt, och vi gick ganska raskt. Jag lyckades få tag på Mike, och sen höll jag honom i handen och så gick det jättebra. Vi beställde olika rätter de flesta av oss. När de första hade ätit och petade sina tänder, hade jag ännu inte fått min mat. Derek höll ett tal och tackade oss för denna resa, och att vi hade ställt upp så bra. Han beklagade de misstag som hade skett, men gladde sig åt alla glada minnen i detta underbara sällskap.

Henrik höll ett tacktal till Derek. Ovationer från oss alla. Jag tog en taxi hem med Jonasarna och överlämnade senare en flaska Amarula till Derek från oss alla.

Den 25 juli
Knack, knack på dörren. Derek gick runt och väckte oss kl 6. Vi hade lite bröd, kex, bananer och vatten på rummet. Det fick bli frukost. Bagaget klart kl 6.30. Ut med väskorna på taket på minibussen. En halvtimme senare var vi färdiga för fotografering och så iväg till flygplatsen.

Igår sa Steve till mig: "Kom in i vårt rum". Mike och Steve hade radat upp lite hantverk: "Du får välja två saker". Jag tog ett fint salladsbestick och en skulptur i trä av "mor och barn". Vilka killar! Jag blev riktigt rörd. Stora kramar.

Vid flygplatsen fick de ytterligare kramar och ett rejält handslag med Saidi. Vi lämnade våra vänner. Incheckning och väntan i solen på en terrass.

Den 25 och 26 juli.
Det blev en lång väntan i Nairobi. 8 timmar visste vi i förväg, men det blev ett par timmar till. Alla lekar uttömdes, men dom hittade på nya. Det blev en snabb incheckning i Amsterdam. Vi hann i alla fall med det planerade planet den sista sträckan. Jag försökte ringa hem, men det gick inte. Anvisningarna var ofullständiga eller också läste jag fel. Vid bandet för väskorna blev det stora avskedskramar. Jag fick min väska snabbt och vinkade och gick ut. Sen fick jag veta att flera inte hade fått sina ryggsäckar utan att de kom någon dag och upp till en vecka senare. Hemma stod Agneta och mötte med en stor kram. Det var ju länge sen sist.

För mig personligen blev det tre olika resor på samma gång:
1. Att komma tillbaka till Afrika och se nya platser och träffa nya människor.
2. Alla minnen som dök upp hela tiden. Mycket var ju likt sen gamla tider, och jag berättade för de som var i närheten.
3. Att umgås varje dag med glada, lite halvtokiga och intelligenta ungdomar.

Skriven av Ville Samuelsson
Faktagranskare: Derek Wohlner

Tillbaka upp